Tuva och jag lever vidare!

Det är snart ett år sedan äventyret startade. Jag fick chansen att återuppleva resan igen tillsammans med publiken på dunkers i helsingborg. Suget efter nya utmaningar är större än någonsin!

Vad händer nu?

Vardagsanpassning, det är vad jag har sysslat med de senaste dagarna. Visst saknade jag bekvämligheter men ett så mycket mer bekymmerlöst liv än långfärdspaddlare, kan man nog inte leva. Hur som hellst är det skönt med ombyten och det är väldigt skönt att träffa alla här hemma igen.

Jag vill (igen) tacka för alla possitiva kommentarer, det är inte utan att jag fällt en och annan tår, när jag läst vad ni skriver. Tack tack tack

Vad händer nudå?
Jo, efter all materialvård och genomgång av karter är expedition Tuva och jag avslutat. Det känns lite märkligt, antagligen pågrund av att det gick så fort på slutet.

Men efter ett avslutat äventyr kommer ett annat. Den 2:a September bär det av till Norge i 3 veckor och vem vet vad den resan bjuder på (Glaciär, grottor och toppbestigningar är givna inslag). Fram tills dess har jag ett hektiskt träningsprogram för att få ordning på mina ben och konditionen. Paddlingen har gjort att mina benmuskler, mer eller mindre förtvinat.

Ett annat projekt är att lägga upp lite bilder från min egen kamera här på bloggen, eller på hemsidan. Jag ska bara fundera ut hur jag vill ha det.

Förövrigt så har motviljan att sätta sig i en kajak, inte infunnit sig. jag hade väntat mig att det skulle ta minst 2 år innan jag hoppar ner i Tuva igen, men om vädret är skapligt i eftermiddag, så ska hon och jag ut på en liten tur i hemmavatten. Det ska bli skönt att paddla utan att ha ett mål.

Om jag har missat något, eller om någon har funderingar kring hela resan, eller frågot kring upplägget, så svarar jag gärna på mail: jon@tuvaochjag .se

Mååål!!

Skolavslutning, student, muck, bröllop och födelsedag... Känslor i massor, och behöver jag säga att de är av positiv natur? Om ni lägger ihop ovanstående händelser och försöker minnas känslan, så kan ni nog på något sätt förstå hur jag känner nu.

Kl 16:00 den 11/8 la jag min hand på riksröse 59 i haparamda och avslutade därmed min resa kring Sveriges kust. En resa som tagit mig 99 dagar att genomföra och gett mig så mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på.

Jag ska börja med att be om ursäkt och förklara gårdagens avsaknad av blogg. Fredagen bjöd på hårda vindar redan på morgonen. Eftersom vi låg relativt exponerade på den lilla ön, så kunde vi inte ge oss ivägvid 06 som vanligt, utan fick istället snällt vänta på bättre väder. Väntan gav resultat efter kl 12 då vinden släppte och vi satte kurs mot fastlandet. Vi hade mer eller mindre bestämt oss nu, för att påbörja "målspurten" och paddlade därför lite senare på kvällen och då hans inte bloggandet med.

Vi låp inatt på en liten sandstrand, som fick bli expeditionens sista tältplats. Det kändes konstigt imorse. Jag vågade inte riktigt tro på att vi skulle komma fram idag. Vi vaknade nämligen till ostliga vindar på runt 9m/s och prognosen såg inte lysande ut.

Men iväg kom vi och det blev till att kriga mot vinden de första 4 timmarna. Det var på ett sätt skönt att få kämpa lite såhär på sista dagen, ingenting kommer gratis, inte heller en sistadag på en Sverige paddling visade det sig.

Men på något sätt had vi nog förtjänat ett vackert slut på vår färd, för frammåt middag mojnade vinden och de sista timmarna in mot Haparanda paddlades i strålande solsken och svaga vindar. Härligt!!

Det är svårt att skriva något vettigt en sista dag som denna. Det är somsagt många känslor söom rör sig i huvudet.
Vad känner man då?
Svårt att sätta fingret på men först av allt, känner jag lättnad, en lättnad för att ha slutfört den uppgift jag tagit mig an. Samtidigt en sorts stolthet, jag är faktiskt stolt över mig själv.
Sen känner jag en viss tomhet. En rutin och livsstil som jag levt i ett kvartal, är tillända och nu ska jag tillbaka till vardagen igen, det känns lite konstigt.

Slutligen i detta inlägg vill jag passa på att tacka!
Ett stort tack till alla er som på något vis bidragit till denna upplevelse. Tack tilla människor jag mött och till er som följt resan på nätet. Ett stort tack till mina föräldrar som alltid varit ett enormt stöd (och för att ni mötte upp vid målet). Och tack till HBB organisationen, för att ni inspirerar människor som mig själu till att utforska sveriges kust.

Nu sitter jag i bilen påväg hem. Nu är resan snart helt slut, det känns konstigt! Tack för att du har delta sommaren med mig!

(Jag ska försöka uppdatera med lite smått och gott från resan, så titta in snart igen)